Sydkorea

DMZ (den demilitariserade zonen)– på gränsen mot Nordkorea

on
1 juni, 2017

 

Jag tog en busstur från Seoul till DMZ, den demilitariserade zonen som utgör skiljelinjen mellan Nordkorea och Sydkorea. En fyra kilometer bred och tjugofem kilometer lång landremsa full med minor och taggtråd, en symbol för den koreanska halvöns tragiska splittring materialiserad. Men också en turistattraktion, förmodligen en av världens mest sorgliga och bisarra sådana.

Jag ville lära mig mer om denna lilla landremsa, om dess historia och om Koreakrigets historia, och det enda sättet för en civil att besöka DMZ är genom att ansluta sig till en guidad tur dit. För sent insåg jag att jag skulle ha behövt bokat min tur långt i förväg för att få en plats på en av de eftertraktade turer som också inkluderar ett besök på JSA (Joint Security Area), den enda delen av DMZ där sydkoreanska och nordkoreanska militärer står ansikte mot ansikte med varandra. Alla JSA-turer var helt fullbokade en vecka innan avgång, så jag fick nöja mig med att boka in mig på en DMZ-tur utan JSA (svärandes inombords över att jag som vanligt haft en kass framförhållning).

Vid resans första anhalt Imjingak Park lade jag förvånat märke till att det fanns en om än liten nöjespark med karuseller som för tillfället inte tycktes vara i bruk. ”För skolbarnen som besöker Imjingak” förklarade den informativa guiden mr Zoo, ”för att lätta upp stämningen”. Jo tack, det kan ju behövas, tänkte jag. I Imjingak finner man bland annat ett antal statyer och monument som byggts till minne av Koreakriget, ett observationsdäck, ett sönderrostat gammalt lokomotiv kvarlämnat efter kriget och så the Bridge of Freedom. Det var över denna rangliga träbro som 12,773 sydkoreanska krigsfångar tilläts återvända från Nordkorea 1953, efter att vapenstilleståndsavtalet slutits mellan Nord och Syd.

 

 

Efter Imjingak fortsatte resan till den tredje infiltrationstunneln. Utrustad med skyddshjälmar började vi vår vandring brant neråt under jorden till den så kallade tredje infiltrationstunneln. Tunneln är den tredje i ordningen av hittills fyra upptäckta (och numera blockerade) infiltrationstunnlar som Nordkorea har grävt, uppenbarligen i syfte att invadera Sydkorea. Alla leder mot Seoul. Sydkorea misstänker att det finns många fler tunnlar som man ännu inte upptäckt (se till exempel: http://www.koreatimes.co.kr/www/nation/2017/04/205_228242.html ).

Den tredje infiltrationstunneln upptäcktes 1978 efter att en nordkoreansk avhoppare tipsat om den. Att fota i tunneln är strikt förbjudet då tunneln fortfarande är ett välbevakat militärobjekt. De fuktiga väggarna på den bitvis klaustrofobiskt trånga tunneln är målade med svart målarfärg av nordkoreanerna. Jo alltså, Nordkorea försökte bortförklara tunneln med att den grävdes i jakt efter kol, därav de svartmålade väggarna. (Kanske var det inte den skarpaste kniven i lådan som kom på den idén…)

 

 

Höjdpunkten på turen tyckte jag helt klart var Dora Observatory, en utkiksplats på berget Dora där man kan se ut över och spionera på Nordkorea genom kikare (som säkerligen spionerar tillbaka i sin tur). När jag var där var det tyvärr svårt att se så mycket av Nordkorea då en dammstorm nyligen dragit in från Mongoliet via Kina och låg som en tät dimma över landskapet. Genom kikaren kunde man i alla fall se bland annat den mystiska obebodda fejk-staden Kijong-Dong (även kallad Propaganda Village) som Nordkorea låtit uppföra vid gränsen på 1950-talet, för att visa hur flott och modernt en bor i Nordkorea. Husen är i själva verket fönsterlösa kulisser, gatorna ekar tomma och det elektriska ljuset (som ju i själva verket är en bristvara i Nordkorea) i husen slås av och på via en automatisk timer.

Från utsiktsberget hörs propagandan Nordkorea skickar ut över gränsen med sina enorma högtalare. Såklart har även Sydkorea gigantiska högtalare mot den nordkoreanska gränsen. De turas diplomatiskt om att terrorisera grannlandet med propaganda. Sydkorea spelar ofta K-pop från sina radiostationer i sina propagandahögtalare (stackars nordkoreanerna).

 

 

Sista stoppet var Dorasan station. Tågstationen, som öppnade 2002, är Sydkoreas nordligaste tågstation. Spåren som sammanlänkar Sydkorea med Nordkorea finns där, men Dorasan station är i nuläget en ödslig spökstation som bara besöks av militärer och turister. Jag väntade länge och tålmodigt på tåget till Pyongyang, men det kom tyvärr aldrig. Men kanske en dag…

 

 

Egentligen avskyr jag verkligen guidade gruppturer, att vallas runt som ett får i en fårskock och inte ha tid till eftertanke och att långsamt ta in en plats i sin egen takt. Jag är nog mer av en ”slow traveller” än en se-så-mycket-på-så-kort-tid-som-möjligt-person. Ändå måste jag säga att DMZ-turen var det mest intressanta jag gjorde i Sydkorea, även fast att jag missade JSA.

 

TAGS
RELATED POSTS
3 Comments
  1. Svara

    Hotel Noble

    6 juli, 2017

    Väldigt intressant läsning! Måste ha varit spännande att vara på plats och lära sig om relationen mellan Nord- respektive Sydkorea. Få förunnat och förmodligen få som fått vara på plats där borta.

    Tack för trevlig läsning!

    • Svara

      veronika

      10 juli, 2017

      Tack själv för att du tog dig tid att läsa min blogg :)!

  2. Svara

    xxx

    3 augusti, 2017

    Ηola! I’ve bеen reading your weblog fοr a while now and
    fіnally got the bravery to go aheаd and givе you a shout out from
    New Caney Texas! Jᥙѕt wanted tօ say kеep up the great work!

LEAVE A COMMENT

VÄLKOMMEN

Hej, jag heter Veronika och jag är en resejunkie. Äventyrsresor, storstadsresor, budgetresor, flashpackingresor, aktiva resor, introverta resor, som den resefanatiker jag är uppskattar jag alla slags resor. Vid sidan av mitt heltidsjobb reser jag därför så mycket och ofta jag bara kan. Följ med mig och upptäck världen!

KOMMANDE RESOR

Armenien - Oktober

Georgien - Oktober

PRENUMERERA
TRANSLATE